100% finns inte
Min rygg gör ont, ändå. Dumma ryggen. Fast mest dum är stolen, den är inte bra.
Etthundra procent nöjd kommer jag aldrig att bli. Ingen kan. Det finns inte!
Fastän jag är väldigt lycklig och nöjd nu så kan jag inte undgå att känna tårar som bränner. Jag saknar kärlek. Jag saknar känslan. Känslan i kroppen, fjärilarna i magen. Känslan att dela nåt med någon. Känslan att vara älskad, behövd och vacker. Saknar allting som kärleken innehåller, till och med de oundvikliga bråken om patetiska, löjliga och obetydliga saker.
Men jag är så nöjd över att jag äntligen bara ler åt det som var. Min första riktiga kärlek var det bästa och värsta jag varit med om.
Tack till Christine som berättade för mig att jag borde göra såhär, att det är så det är, synd bara att jag inte riktigt lyckades och insåg ordentligt förns nu. (utan hennes hjälp hade det antagligen ännu mera tid behövts.)
Det som är så bra med misstag är att jag lär mig så mycket av dom.
Äntligen kan jag se mig i spegeln och vara nöjd, glad.
Underbart.
(Borde väl egentligen sova, ställa om dygnet. Nästa vecka återgår jag till tidiga mornar. Ska sova, snart.)
