Roarz

Hemma i dag i hopp om att kunna sova bort förkylningen och samla kraft.

På svenskalektionerna har vi jobbat med att skriva sånt som noveller och debattartiklar. I går lämnade jag in min krönika. Ämnet var frivilligt, och detta skrev jag om;
↓

---

Krönika
Av: Nadja Frominder
Lärare: Mrs Lindfors

Något jag märkt, som bekymrar mig, är hur mycket människor hela tiden verkar leta efter bekräftelse. Som när översminkade tonårstjejer lägger upp bilder de fotat på sig själva och sedan kommenterar de med självkränkande meningar som; "Vad ful jag är" eller "Tjockis". Detta är nog inte så att de själva riktigt tycker det som de skriver, utan vill att andra bekanta skall säga motsatsen. Om de nu skulle tycka att de var de fulaste som fanns, och att de är jättetjocka och äckliga, varför då lägga ut en bild så att alla andra får se det. Det handlar som sagt om bekräftelse.
Folk verkar också tro att ett liv helt utan besvär existerar. Att de kan få det de vill ha utan att slåss för det. Att förhållanden utan bråk finns. Och massor annat som skulle tillhöra kategorin Perfektion. Något sådant existerar dock inte, det är så bara. Sorg behövs för att lyckan ska kunna leva. Jobbigt gör det enkla enkelt.

Alla har vi detta behov. Vi vill alla se bra ut och bli respekterade. Dock ligger detta i olika grader hos varje individ, och en del har nog fått liksom en överdos. För att bli bekräftade vill de visa upp sig; synas och höras. Detta leder till att de försöker vara någon de inte är, blinda av tron av att det finns ett sätt som de måste vara.

 Jag har vänner som lever såhär. På en Community som heter Bilddagboken publicerar de bilder de fotat på sig själva.  Gärna uppifrån så att man ser ner i urringningen, och med någon posering de finner "gullig". De skriver under bilderna om hur de önskar att de inte var så "fula", att de vill vara lika söta och smala som sina bästa vänner (vilka är olika från dag till dag).
 Jag tror inte på att de egentligen tycker att de ser så hemska ut, utan att de bara vill höra om hur söta de är, - känna sig bekräftade.

Grunden till detta borde väl ligga i att de är osäkra och vet inte riktigt var de har sig själva. De sminkar sig för mycket, och liksom gömmer sig under det, för att de ännu inte vet vem de vill vara.
 Ofta försvinner de så i sin förvirrning i hur de inbillat sig i hur man ska och borde vara att de blir alldeles för självupptagna och gör saker de sedan ångrar. De hinner inte riktigt tänka efter på vilka handlingar som är bra, utan gör bara det första de kommer på och det deras kompisar påstår är rätt.  Detta leder till bråk och ytterligare bekymmer. De förlorar vänner vilket gör deras situation ännu värre. De börjar deppa, och får det svårt.

Jag önskar att alla insåg att livet är så mycket mer än detta resultatlösa sökande efter perfektion och tiggande om bekräftelse. Att vi visste hur att vara glad och nöjd för allt det vi faktiskt har.
 Jag tänker att kanske är lite av det vi inte letar efter precis vad vi behöver. Att det vi inte önskar är det vi borde ha. Att allting inte ska vara just så som man vill ha det, för det är ju då det går snett; då man försöker som mest. Det är när det är så bra man tröttnar. Då det bra blindas av de små misstag och fel som uppstår. Att vi måste våga ta chanser, även om risker kan finnas. Annars kommer vi att fastna någonstans, i någon dröm.
 Någonting dåligt leder alltid till något bra, och någonting bra leder alltid till någonting dåligt.
 Det är tur egentligen; att denna perfektion inte existerar; för det är ju bristerna hos en människa som gör den intressant.

 Jag menar nu inte att jag, som fjortonåring, är helt oskyldig till dessa beteenden och tankar. Men jag är i alla fall vetande om hur jag kan göra för att förhindra dem, så jag gör mitt bästa.

---

Är inte helt nöjd med den dock... Men berätta gärna vad ni tyckte!