Roarz

Musik. Jag har talat om det innan, och jag står kvar vid punkten att det är bland det absolut bästa jag vet.
Jag känner att musik är inte bara någonting jag njuter av att lyssna till, utan det påverkar mig även något enormt. Det utgör mitt humör till ganska stor del, och framkallar härliga känslor som tvingar mig till sånt som att gråta och le. Till viss musik kan jag bara inte sitta still. Det går inte. Musik är en väldigt stor del av min vardag, och jag vill mena att det gör så gott som allting så mycket enklare, och om inte roligare. Det händer att när jag vaknar på morgonen är det med musik i öronen, då jag somnat medans jag lyssnade på någon skön låt som Kings of Leon's "Use Somebody". Och en bussresa till handbollsträningen, eller en helt vanlig biltur utan musik är inte på tal. Jag kan inte beskriva min besvikelse då jag märker att jag glömt hörlurarna hemma. Musiken skänker mig lugn, eller gör mig peppad. Den hjälper mig att rensa mina tankar, och jag har funnit att en av de sysselsättningar jag gillar bäst är att i ett mörkt rum, på en bekväm viloplats, med musik spelande bara försvinna i mina djupaste funderingar och grubbel. Jag är en riktig dagdrömmare, och jag känner mig ofta som i en annan värld. Kanske i en dröm, fast samtidigt en verklighet. Det viktiga med detta är att jag vid dessa tillfällen då jag grubblar, vilka är ytterst många, alltid kommer fram till något. Ofta en lösning av problem, eller bara en av livets gåtor. Jag får svar som hjälper mig i livet, och det glädjer mig så.

Ny musik jag förälskat mig i är till exempel The Postal Office, och Imogen Heap.

samuel säger (20:54):

seriöst nadja du måste bli författare, det här e typ MEEEEEEEEEEEGABRAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
bättre än alla böcker jag läst, har itneläst många men men

samuel säger (20:55):

seriöst rör faan mej lite

typ meeeega bra
gryyyyyymt

Tove;

Fortfarande sjuk. Usch. Allt jag gör är att ligga i sängen och glo på repriser på tvn, eller sitta här vid datorn. Huvudvärken kommer och går, aptiten är nästan helt förlorad, och nysningarna och det ömma i halsen irriterar.
 Har en biljett till Magnus Betnér i kväll. Om jag orkar gå vet jag inte. Kanske tvingar mig själv för att inte låta 250 spänn gå till spillo.

Något jag tänker mycket på är hur allting dåligt, besvärligt och jobbigt leder till något bra. Hur vi lär av våra misstag. Hur allting faktiskt har en mening.
Också att man aldrig ska ge upp utan att slåss. Inte slåss fysiskt, utan psykiskt. Att man måste kämpa för något man vill ha, och inte tro att det bara kommer.

Jag önskar att jag nu fann de rätta orden för att förklara de senaste dagarnas händelser, och känslor. Men icke. Det är inte bara yrseln och huvudvärken som hindrar mig, utan även viss förvirrning. Eller... kanske inte. Allting är så klart, men samtidigt inte.
Jag antar att jag bör låta det klarna innan jag sätter igång. Allt jag kan säga som jag är helt säker på är att jag inte kännt såhär förut. Men jag kan inte förklara vad det är jag känner.

Jag vill, återigen, tacka Christine Annerfalk för att vara en så underbar vän. Din vänskap är nog banne mig det dyrbaraste jag äger. Lämna mig aldrig!


bild från Danmark 2007.

Gårdagens kväll och natt var mystisk.
 Men känslan jag talade om innan växer bara större och större för varje minut som går, känns det som. Åh.

Om en dryg timma far vi till Mjölby för att möta släkt och besöka farmor och farfars grav.
Tiden flyger så. Redan är det november.