busnadja har varit i farten
Hej!
Förlåt att jag inte har vart så aktiv med att uppdatera mig här på bloggen den senaste tiden. Hoppas att ni har överlevt!
Igår, ca kl 21:30, hade jag det olidligt tråkigt så efter att jag följt moderskapet till stan där hon skulle träffa ett par kompisar och fira att hon har fått jobb så cyklade jag iväg en sväng med glass i hand och leende på läpparna. Vart jag skulle hade jag ingen aning om, så jag bara drev runt lite i Linköping på min cykel medans musiken från hörlurarna dunkade i mina öron.
Tillslut hamnade jag vid sjukhuset men bestämde mig för att cykla tillbaka in till stan igen, utan planer om vad jag sedan skulle hitta på. Jag fick ta det som det kom, gå på impulser.
Medans jag trampade in mot stan igen blickade jag mot sjukhuset och kände hur tårarna brände då jag tänkte tillbaka på när jag var inlagd där i slutet på förra sommarn. Sjukdomar är hemskt.
Väl tillbaka i innerstaden hade ca 20 sms skickats iväg till diverse individer vars nummer ligger i min kontaktlista eftersom jag kände mig förbannat ensam, och förvirrad. Mitt i min jakt efter en lekkamrat att spendera kvällen med erbjöd sig min tillgivne och alltid trogne vän Albin att hjälpa mig med mina problem. I besked om att komma till Åleryd började jag trampa i den riktningen.
Det hade börjat bli rätt mörkt, vilket visserligen inte var alls knepigt med tanke på att klockan var halv tio på kvällen, och mörkrädd som jag är trampade jag på ganska rejält, delvis för att jag skulle nå min destination fortare, delvis för att det känns tryggare att åka fort... på något underligt vis.
Jag nådde mitt mål, Preem, när klockan på min mobil visade ungefär 22:05. Där stod jag en kort stund och väntade på min lekkamrat Albin och när han äntligen kom och jag som tur var inte hade blivit våldtagen, mördad, bortrövad, eller något annat av de andra hemska sakerna som mina tankar berättade om så stod vi där, vid Preem macken i Åleryd, och pratade om allt och ingenting i säkert mer än två timmar. Några av samtalsämnenas rubriker löd; Grisar, Tänder/Tandläkare, Vänner och bekanta, Scouter, samt Kläder.
Det var förbannat kallt men sjukt trevligt. Mitt i allt gick förresten mitt stöd på mitt fordon - cykeln sönder efter att jag, på något konstigt sätt, stått på det.
Och busig som jag är trampade jag inte hemåt förrän klockan var 00:14. Och mamma som som sagt var ute på stan och röjde (haha) kom hem ett par timmar efter mig och vet fortfarande ingenting om dessa hyss jag stod för igårkväll/natt.
Förlåt att jag inte har vart så aktiv med att uppdatera mig här på bloggen den senaste tiden. Hoppas att ni har överlevt!
Igår, ca kl 21:30, hade jag det olidligt tråkigt så efter att jag följt moderskapet till stan där hon skulle träffa ett par kompisar och fira att hon har fått jobb så cyklade jag iväg en sväng med glass i hand och leende på läpparna. Vart jag skulle hade jag ingen aning om, så jag bara drev runt lite i Linköping på min cykel medans musiken från hörlurarna dunkade i mina öron.
Tillslut hamnade jag vid sjukhuset men bestämde mig för att cykla tillbaka in till stan igen, utan planer om vad jag sedan skulle hitta på. Jag fick ta det som det kom, gå på impulser.
Medans jag trampade in mot stan igen blickade jag mot sjukhuset och kände hur tårarna brände då jag tänkte tillbaka på när jag var inlagd där i slutet på förra sommarn. Sjukdomar är hemskt.
Väl tillbaka i innerstaden hade ca 20 sms skickats iväg till diverse individer vars nummer ligger i min kontaktlista eftersom jag kände mig förbannat ensam, och förvirrad. Mitt i min jakt efter en lekkamrat att spendera kvällen med erbjöd sig min tillgivne och alltid trogne vän Albin att hjälpa mig med mina problem. I besked om att komma till Åleryd började jag trampa i den riktningen.
Det hade börjat bli rätt mörkt, vilket visserligen inte var alls knepigt med tanke på att klockan var halv tio på kvällen, och mörkrädd som jag är trampade jag på ganska rejält, delvis för att jag skulle nå min destination fortare, delvis för att det känns tryggare att åka fort... på något underligt vis.
Jag nådde mitt mål, Preem, när klockan på min mobil visade ungefär 22:05. Där stod jag en kort stund och väntade på min lekkamrat Albin och när han äntligen kom och jag som tur var inte hade blivit våldtagen, mördad, bortrövad, eller något annat av de andra hemska sakerna som mina tankar berättade om så stod vi där, vid Preem macken i Åleryd, och pratade om allt och ingenting i säkert mer än två timmar. Några av samtalsämnenas rubriker löd; Grisar, Tänder/Tandläkare, Vänner och bekanta, Scouter, samt Kläder.
Det var förbannat kallt men sjukt trevligt. Mitt i allt gick förresten mitt stöd på mitt fordon - cykeln sönder efter att jag, på något konstigt sätt, stått på det.
Och busig som jag är trampade jag inte hemåt förrän klockan var 00:14. Och mamma som som sagt var ute på stan och röjde (haha) kom hem ett par timmar efter mig och vet fortfarande ingenting om dessa hyss jag stod för igårkväll/natt.
Kommentarer
Trackback
